Zetat

Jaha, då sitter man här och räknar sekunderna.  Ca 2,5 timme kvar. Min honey kommer äntligen äntligen hem! Jag har inte sett honom sedan i fredags. Det var evigheter sedan! Det känns konstigt speciellt när jag sedan i måndags har bott i hans lägenhet. I helgen var man i Vara, Världens ände, Staden som ALLTID sover! Jag HATAR Vara, jag kommer aldrig aldrig flytta tillbaka. Jag skiter i om det finns Vara-bor som läser denna blogg (men vem fan läser denna bloggen) men Vara är en skithööööla! En hemsk ort med hemska folk. Plus att den orten är alldeles för liten för mig. Jag är glad över att mina föräldrar har insett att jag tycker så, och dem har själva sagt att jag inte behöver komma hem när jag känner så. Ändå så var jag i Vara i helgen, jag var "tvungen" att ha 20årskalas med släkten. Det var väl roligt att träffa släkten igen men jag fick en del besvikna miner, eftersom jag har förändrat mitt utseende lite extremt sedan dem såg mig i sommras. Men det var i alla fall kul att träffa dem tyckte jag, för på något konstigt vänster så gillar jag min släkt! Vilket känns som om jag är den enda som gör bland oss. Alla pratar skit om alla bakom varandras ryggar. En annan positiv sak med släktkalas är att det är ett bra sätt att dryga ut sin ekonomi. Vilket man behöver en hel del som student. Vi hade släktkalaset på lördagen, jag kom till Vara på fredagskvällen, jag skulle stanna hela helgen tills måndag morgon. Det var extremt jobbit, jag hade inget att göra och ingen jag ville träffa. Resten av familjen levde sitt vanliga liv, dvs det livet som jag inte längre är en del av. Jag kände mig mer eller mindre bortglömnd, som om jag inte behövdes längre. Men jag har aldrig kunnat vara mig själv i Vara (ironiskt!). Det är först när jag flyttade till Kalmar jag började leva och blomma ut. Jag har blivit den jag alltid velat vara. Jag har skaffat mig piercingarna jag alltid velat ha (ögonbrynet och i läppen) och även tattueringen (If you wating for a miracle, be the miracle). Mina föräldrar hatar allt jag har gjort med min kropp, men det skiter jag blankt i. Herregud jag är över 20år (eller rättare sagt 19+ om ni frågar mig) och bor över 35mil ifrån dem! Men jag gillar att de har slutat kommentera allt, jag inser att de har gett upp. De har insett att man inte kan ändra mig längre. Jag blev himla förvånad när jag berättade för dem att jag skulle flytta ihop med min sötnos och de inte gjorde så mycket som ett pip om hur dålig idé det var. Inte för att jag tycker att det är en dålig idé alls, men man vet ju hur föräldrar är. Men jag älskar min honey av hela mitt hjärta och jag vill satsa allt på honom för jag vet att han verkligen är värd det! Här om dagen när jag saknade honom som mest skickade jag ett så jävla fint sms till honom:
Jag var bara tvungen att skriva hur mycket jag älskar dig. Ett liv utan dig skulle vara som en sommar utan sol, vinter utan snö, en bil utan motor, en rak kurva och en upäten macka! Dvs det funkar inte alls, det är något som saknasoch inte stämmer. Du är bättre än solen på sommaren, snön på vintern... Det skulle lika grärna vara strom hela året om, för så länge jag är med dig är allt perfekt. Och du har ändå redan tagit mitt hjärta med storm. :*
Visst var det vackert?? Jag var så himla stolt över det smset resten av den dagen. Visst kanske inte alla metaforer är dem bästa, men sån är jag. Jag skulle kunna göra precis vad som helst för honom. Jag är så jävla lycklig med honom. Ohc jag skryter gärna framför folk om hur jävla bra jag är som har hittat en så underbar kille. Vi har varit ihop i 4 månader nu! Det är förövrig min längsta relation. Och det kommer förbli det med, för jag kommer aldrig aldrig lämna honom. Han är och förblir det bästa som har hänt mig.