Zetat

Här är jag i X, tar mina promenader och väntar på att någonting ska hända, något som får min vardag att ändras. Jag är så trött på att vara ledig nu så det är inte sant. Det blir inte längre en njutning om man varit ledig sedan i juni. Eller man kanske inte kan kalla det ledig heller, arbetslös och sysslolös. Hur fyller man egentligen ut ett halvår med ingenting? På nått konstigt vänster har jag iallafall lyckats. Men nu är jag rejält sugen på en vändning. Något som ger kroppen en liten adrenalinkick som jag behöver. Jag är så extremt trött att gå hemma och klättra på väggarna nu.
Jag ser verkligen fram emot att börja skolan igen, tror jag iallafall. Men jag vet att jag ser fram emot förändringen. Att inte behöva vakna på morgonen och undra hur man ska hålla sig sysselsatt tills man ska gå och lägga sig. För det är just så det har varit. Dagen har blivit ett tidsfördriv tills man med gott samvete kan gå att lägga sig igen. Vad är det för ett liv egentligen? Jag är så överlycklig att jag kan bryta det mönstret nu. Det ska bli så himla skönt. Men jag är lite smått orolig för grabben min. Han har det precis som jag, bortsett från förändringen. Jag skulle kunna göra vad som helst för att han ska få ett jobb. Först då känns det som att vi kan börja vårat "nya" liv till fyllo. Och kanske man inte "behöver" bo hos "svärföräldrarna" längre. Man kanske kan med ett gott samvete skaffa sig en egen lägenhet, som är fin och fräsh (nej, jag vet inte hur det stavas). Det är ofta man sitter och funderar på vart man hamnar om 10år. Har man ett jobb då? Vad jobbar man isåfall med då? Vart bor vi? Har vi barn? Och hela den raddan.
Jag är en människa som älskar impulsen, men har svårt att leva efter den. Jag vill helst ha de nästa 10 åren framför mig planerade. Men så blir det ju aldrig. Varje morgon jag vaknar är min första uppgiften på dagen att planera ut dagen. Och om sedan någon har andra planer om dagen kan den bli konflikt och jag tycker att det blir jobbigt att jag inte får gjort allt jag har bestämt att jag ska göra under dagen!
Skönt att veta att de nästa 3,5åren som kommer så går jag förhoppningsvis i skolan. Men det är inte annat än att man är lite nervös nu. På torsdag smäller det! Jag börjar känna mig som en liten fjortis nu, jag försöker redan nu bestämma mig för vad jag ska ha för kläder på mig och hur jag ska ha håret. Jag vill ju ge rätt intryck för första början. Jag vill verka tuff men inte farlig, snäll men absolut inte FJOLLIG!
Det känns lite små jobbigt med en ny stad och nya människor. Man måste vara trevligt och allt direkt. Sedan är jag sååå nervös över att jag ska gå vilse. Jag kan inte alls Uppsala. Eftersom jag måste åka tåg dit kommer jag säkert ha bråttom till skolan på torsdag också. Och då måste jag åtminstone veta åt vilken riktning skolan ligger åt....